Högintensiva bebisar

En av de fina funktionerna med blogspot är att jag kan se vad människor googlar på för att hamna på min blogg. Ett av de vanligaste sökorden är "high need baby", och det förstår jag. För när man sitter där och ammar för hundrade gången på tre timmar, när man inte fått sova på månader, när barnet inte alls "upptäcker sina fötter" och nöjer sig med det, utan ska upptäcka precis varenda kvadratmillimeter av sin omgivning, trots att hen saknar all fysisk förmåga att göra det på egen hand och när man desperat klockar barnets sovstunder för att kunna "fånga sömnskarven" och gunga tillbaka barnet ner i djupsömn igen, ja, då blir man knäpp. Galen till slut. Man googlar på allt, i hopp om att hitta lösningen, och få bli normal igen.

Allt i ens liv kretsar kring att tillfredsställa denna mycket svårtillfredsställda individ. Man står som sagt som en hök bredvid vagnen, beredd att dra den över tröskeln, vid minsta tecken på aktivitet. Men nio gånger av tio så misslyckas alla sådana enkla knep, och din fem månaders unge ska upp, igen. Överallt kan man läsa att man ska sova när barnet sover, men om barnet aldrig sover då?

Du tittar på andra barn på Öppna förskolan, och förundras. Samtliga verkar ta napp. De ligger mjuka och avslappnade i kroppen och observerar de andra barnen. Föräldrarna pratar om vilken jobbig natt de haft, de har fått gå upp två gånger och du undrar, för tionde gången den dagen, vad i hela jävla världen du gör för fel.

Och svaret är förstås att man inte har gjort något fel. Vissa får bebisar som tar napp, sover hela nätterna, tycker att deras egna fötter är Guds gåva och som trivs bättre i vagnen än någon annanstans. Och vissa får inte sådana bebisar, utan de får sådana som kräver allt som föräldrarna har att ge, plus lite till.

Men bebisar växer och blir större, och steg för steg blir bebisen ett småbarn. Och de är så sjukt chill jämfört med bebisar!

Så om du just nu sitter och googlar typ bebis-sömnmedel, high need babies eller något annat av alla tusentals sökord jag själv ägnat många amningstimmar åt att läsa på om så vill jag bara säga: Håll ut. Kom ihåg att kramas med den du tycker om. Det blir bättre. Jag lovar.