onsdag 21 december 2011

En liten, liten fågel

Jag tänkte berätta om en dröm jag hade. Det låter svintråkigt men det är värsta megafint så läs vidare! Den här drömmen drömde jag långt innan jag fick reda på Haddoks existens, faktiskt ungefär samtidigt som han blev till, men trots att det var så långt innan de röda strecken så var det ändå det första tecknet på att allt skulle ändras.

I drömmen springer jag nerför vårt trapphus och har bråttom till jobbet (som man ju har ibland). Trapphuset ser exakt likadant ut som på riktigt, ytterdörren och den grådasiga, höstiga uteplatsen med tillhörande parkering likaså. Jag går ut genom ytterdörren, ut i Sverige när det är som fulast, när det ser ut som det alltid gjorde i Sovjet (eller i alla fall hur det alltid ser ut i min fantasibild av hur det såg ut i Sovjet), jag tar höger med raska kliv - mot jobbet! Men jag kommer inte långt. Mitt på cykelbanan ligger en liten, liten fågelunge. Den står i extrem konstrast till omgivningen, den är regnbågens alla färger och med en färgintensitet som förmodligen bara går att få till i drömvärlden/i filmen Avatar/med hjälp av olagliga substanser. Fågelungen är ensam och övergiven, den skakar i Sovjetgråa Sveriges köld och den ligger alldeles, alldeles stilla. Jag stannar upp mitt i mitt steg. Tänker först att jag måste lämna den, måste låta naturen ha sin gång. Dessutom skulle inte Gila gilla en fågel. Jag tar ett steg till och i det steg ångrar jag mig. Ångrar mig som jag aldrig gjort förr, det är väl självklart att jag måste försöka rädda fågeln! Så jag kupar försiktigt händerna runt fågeln och plockar upp den. I mina kupade händer bär jag den in genom den alldeles vanliga ytterdörren och sedan är drömmen slut.

Jag tror att hade jag valt att lämna ungen där den var så hade det inte blivit någon Haddok. Sån är jag.

1 kommentar: